Text nr två handlar om päls. Pälsindustrin är mycket impopulär hos mig, jag skulle aldrig aldrig köpa en päls, jag tycker de är finare på djuren. Men ... nu har jag loppisfyndat två gamla pälsar som jag slaktar och syr om till annat. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker själv, alltså det är ju djurhudar, men de var redan döda och begagnade. Svårt det där. Jag är ju inte vegetarian längre och läderskor bär jag ibland utan att få rysningar.
Den tredje texten handlar om hur vissa människor (föräldrar) talar till sina barn. Vi var på Netto och köpte ett våffeljärn. Där var också en pappa med höstlovsledig pojke i åtta-nioårsåldern. Pojken sa som barn gör: Pappa, kan vi inte köpa den här? Kan vi inte köpa den där? Och pappa svarade, surt som ättika, varje gång: Det kan du bara glömma. Jag har full förståelse för att de inte skulle köpa sakerna pojken ville ha men kunde han inte bara säga det då? I lite vänligare ton? Varför tycker folk att de kan använda tonfall till sina barn som de aldrig skulle använt till en vuxen? Nu kan det ju finnas faktorer som jag inte känner till, det kan finnas anledningar till att man inte är på topp, men ta inte ut det på barnen. Det är sällan deras fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar