Innan vi dör 1/24

När läkaren sa att cancern hade spritt sig till både lever och lungor, och att all fortsatt behandling var meningslös hände det något märkligt med Teodors syn. Det var som att han såg läkaren genom ett rör. Långt där borta, i andra änden på röret, satt läkaren som en liten prick. Hans mun rörde sig men Teodor hörde inte längre vad han sa. Det var som att de ord han redan yttrat uppfyllde allt rum som fanns, uppfyllde hela Teodors sinne. Mer fick inte plats.

Han gick hem. Hem till huset där han bott ända sen han föddes. Huset som morfars far byggde för så länge sen. Hur skulle huset klara sig utan honom? Skulle de rödmålade väggarna stå kvar, skulle taket snällt ligga på sin plats när han inte längre visades under det? När ingen ur släkten Brandenburg fanns där för att fylla det med minnen och rörelser?

Det gick inte att begripa. Döendet, det kunde han begripa och det skrämde honom från vettet. Smärtan, utsöndringarna, beroendet av andras välvilja. Den andra delen var vad som hände sen. Det var det som inte gick att begripa. Blev det bara svart eller fanns nåt annat? Skulle han träffa mor igen? Han både hoppades och inte hoppades.