Innan vi dör 15/24

Teo tittade på Arne, liten och mörk, själv var han ljus, lång och bredaxlad. Fan också, tänk om det inte var han? Arne mötte hans blick. ”Varför tror du att jag är din far?”. Teo började gråta. Varma händer ledde honom till soffan, han fick en mugg med glögg, den lilla flickan gav honom en näsduk, klappade honom på handen och sa ”Såja, det blir bra sen”. Teo kunde inte sluta gråta. Ingenting klarade han av. Ingenting.