Innan vi dör 23/24

Hon hade varit hans första kärlek och hans första sorg. De bodde på samma gata, hon två hus bort från honom, och han hade älskat henne ända sen småskolan. Men hon var två år äldre. Och han var osynlig. Han följde efter henne, han kunde inte annat. Hon såg honom nog men låtsades inte om det. Han var en hundvalp. Hon och hennes väninnor gick på dans, på bio, på fest. Arne var alltid i närheten.

När flickorna var på väg hem från festplatsen i Österbymo fick en av dem plötsligt syn på Arne. Han var femton, de snart vuxna. De flockades kring honom, tre druckna flickor med hårda blickar och händer som nöp och drog i hans kläder. De drog med honom ut i skogen, fnissande. Han borde ha slitit sig lös, om han bara sprungit därifrån skulle allt blivit så mycket lättare. Slitit sig lös och sprungit, han hade tänkt det så många gånger sen, varför gjorde han inte det? Kanske för att han älskade henne, som bara en femtonåring kan. Kanske för att hon för en gångs skulle såg på honom, även om hennes flin var elakt.

I skogen klädde de av honom, de slet av honom byxorna och när han kämpade emot höll Astrid hans händer. De sa att de skulle ”undersöka” honom, se om han blivit vuxen än. När de krånglat av honom byxorna band de hans händer bakom ett träd. Han rev upp handlederna mot barken när han sjönk ner på marken. Kalsongerna var redan borta, de fnissade när de såg att han hade fått hår. Arne blundade och tänkte att om jag bara sitter här så tröttnar de, så går de, så är det över. Men de tröttnade inte. Astrid slet av sig trosorna, lyfte upp kjolen och visade sin buske. ”Har du sett en sån här förut?” frågade hon och Arne ville bara dö, snabbt och smärtfritt, när pitten reste sig. Flickorna fnissade, Astrid tittade på sina väninnor och sa ”Vet du vad man gör med den då?” innan hon satte sig över honom, på honom, han inne i henne. Det var över på ett ögonblick, Astrid for upp och började skälla. ”Vad har du gjort? Är du inte klok?”. Väninnorna tröstade henne med att det säkert inte skulle bli nåt, han var ju bara en pojke. De lämnade honom i skogen. Astrids trosor låg fortfarande kvar i mossan. De var vita. Han hatade dem.

Det tog honom två timmar att ta sig loss, de hade bundit honom med hans egna byxor och knutarna var hårt knutna. Under de timmarna bestämde han sig för att försvinna från staden och aldrig komma tillbaka. Han häll sitt löfte, först blev det USA, sen Stockholm. Resten är historia.