Innan vi dör, finalen

När Arne satt och begrundade Astrids foto kom Teo, som lösgjort sig ut fru Stilnocts armar, utfarande i köket, han kastade sig fram till vasken och kräktes så det stänkte. Åh fan, tänkte Arne, han lever i alla fall. Tja, då är det väl meningen att han ska göra det. När Teo kräkts färdigt gick han fram för att se vad Arne tittade på. Det tog ett tag innan han kände igen sin mor men när han såg att det var hon klippte han till Arne, hårt, med knuten näve rakt i ansiktet. Arne föll baklänges. ”Du ljög, din fan!”, skrek Teo. Arne vacklade upp bara för att återigen slås ner av sin rasande son. ”Jag älskade henne”, kved Arne. ”Varför skulle jag tro dig nu?”, undrade Teo och slog Arne igen. ”För att det är sant”, svarade Arne men när Teo sparkade honom i magen började han bli förbannad. Han kom upp på fötter och fick in en fullträff rakt i veka livet på Teo. Teo vek sig dubbel. ”Jag älskade henne, hon lekte med mig, du blev till utan min vetskap, det är allt du behöver veta”, sa Arne och slog Teo hårt på hakan. Teo föll baklänges. Blödande låg han där och tittade på Arnes kökslampa. Han såg tre lampor som blev två och sen en endaste en. ”Här ligger jag på min fars köksgolv”, sluddrade Teo. Han spottade ut en tand. ”Och vi känner inte ens varann”.
”Då får vi väl lära känna varann”, sa Arne. Teo satte sig upp.
”Jag ska dö, har du glömt det?”.
”Jag ska också dö”, sa Arne, ”Inom två månader”. Teo tittade på honom.
”Det är jag som ska dö inom två månader”.
”Vi ska dö inom två månader, lungcancer, vad har du?”
”Magcancer” sa Teo medan han försökte fatta det ofattbara. ”Vi ska dö. Vi ska dö, pappa”.
”Ja, vi ska dö. Men innan vi dör…”
”Ja?”
”Först måste vi leva”