Innan vi dör, finalen

När Arne satt och begrundade Astrids foto kom Teo, som lösgjort sig ut fru Stilnocts armar, utfarande i köket, han kastade sig fram till vasken och kräktes så det stänkte. Åh fan, tänkte Arne, han lever i alla fall. Tja, då är det väl meningen att han ska göra det. När Teo kräkts färdigt gick han fram för att se vad Arne tittade på. Det tog ett tag innan han kände igen sin mor men när han såg att det var hon klippte han till Arne, hårt, med knuten näve rakt i ansiktet. Arne föll baklänges. ”Du ljög, din fan!”, skrek Teo. Arne vacklade upp bara för att återigen slås ner av sin rasande son. ”Jag älskade henne”, kved Arne. ”Varför skulle jag tro dig nu?”, undrade Teo och slog Arne igen. ”För att det är sant”, svarade Arne men när Teo sparkade honom i magen började han bli förbannad. Han kom upp på fötter och fick in en fullträff rakt i veka livet på Teo. Teo vek sig dubbel. ”Jag älskade henne, hon lekte med mig, du blev till utan min vetskap, det är allt du behöver veta”, sa Arne och slog Teo hårt på hakan. Teo föll baklänges. Blödande låg han där och tittade på Arnes kökslampa. Han såg tre lampor som blev två och sen en endaste en. ”Här ligger jag på min fars köksgolv”, sluddrade Teo. Han spottade ut en tand. ”Och vi känner inte ens varann”.
”Då får vi väl lära känna varann”, sa Arne. Teo satte sig upp.
”Jag ska dö, har du glömt det?”.
”Jag ska också dö”, sa Arne, ”Inom två månader”. Teo tittade på honom.
”Det är jag som ska dö inom två månader”.
”Vi ska dö inom två månader, lungcancer, vad har du?”
”Magcancer” sa Teo medan han försökte fatta det ofattbara. ”Vi ska dö. Vi ska dö, pappa”.
”Ja, vi ska dö. Men innan vi dör…”
”Ja?”
”Först måste vi leva”

Innan vi dör 23/24

Hon hade varit hans första kärlek och hans första sorg. De bodde på samma gata, hon två hus bort från honom, och han hade älskat henne ända sen småskolan. Men hon var två år äldre. Och han var osynlig. Han följde efter henne, han kunde inte annat. Hon såg honom nog men låtsades inte om det. Han var en hundvalp. Hon och hennes väninnor gick på dans, på bio, på fest. Arne var alltid i närheten.

När flickorna var på väg hem från festplatsen i Österbymo fick en av dem plötsligt syn på Arne. Han var femton, de snart vuxna. De flockades kring honom, tre druckna flickor med hårda blickar och händer som nöp och drog i hans kläder. De drog med honom ut i skogen, fnissande. Han borde ha slitit sig lös, om han bara sprungit därifrån skulle allt blivit så mycket lättare. Slitit sig lös och sprungit, han hade tänkt det så många gånger sen, varför gjorde han inte det? Kanske för att han älskade henne, som bara en femtonåring kan. Kanske för att hon för en gångs skulle såg på honom, även om hennes flin var elakt.

I skogen klädde de av honom, de slet av honom byxorna och när han kämpade emot höll Astrid hans händer. De sa att de skulle ”undersöka” honom, se om han blivit vuxen än. När de krånglat av honom byxorna band de hans händer bakom ett träd. Han rev upp handlederna mot barken när han sjönk ner på marken. Kalsongerna var redan borta, de fnissade när de såg att han hade fått hår. Arne blundade och tänkte att om jag bara sitter här så tröttnar de, så går de, så är det över. Men de tröttnade inte. Astrid slet av sig trosorna, lyfte upp kjolen och visade sin buske. ”Har du sett en sån här förut?” frågade hon och Arne ville bara dö, snabbt och smärtfritt, när pitten reste sig. Flickorna fnissade, Astrid tittade på sina väninnor och sa ”Vet du vad man gör med den då?” innan hon satte sig över honom, på honom, han inne i henne. Det var över på ett ögonblick, Astrid for upp och började skälla. ”Vad har du gjort? Är du inte klok?”. Väninnorna tröstade henne med att det säkert inte skulle bli nåt, han var ju bara en pojke. De lämnade honom i skogen. Astrids trosor låg fortfarande kvar i mossan. De var vita. Han hatade dem.

Det tog honom två timmar att ta sig loss, de hade bundit honom med hans egna byxor och knutarna var hårt knutna. Under de timmarna bestämde han sig för att försvinna från staden och aldrig komma tillbaka. Han häll sitt löfte, först blev det USA, sen Stockholm. Resten är historia.

Jag går på reserven

och ni får tacka er lyckliga stjärna för att det finns en julkalendersaga för annars skulle här vara tvärtyst. December har varit proppfull av extra allt, hösten har varit proppfull. Eller är det jag som orkar mindre? I så fall, beror det på åldern eller på sonens intensitet? Eller har jag bara glömt att det alltid är så här tröttsamt på hösten och i december. I mitt minne är februari värst. Det ser jag inte fram emot, gråtfärdig av trötthet som jag är. Vi har skurit ner på allt som går, nu är bara lite städning kvar men jag strejkar. Av självbevarelsedrift. Tur att min pedantiske far nästan är blind numera, han tycker alltid att vi har det så städat och fint nu för tiden :-)

Innan vi dör 22/24

Arne hade inte svårt att hitta albumet med Astrids foto. Han visste precis var det var trots att han aldrig såg på det och egentligen borde slängt bort det för länge sen. Jaha, det blev ett barn. Det hade han inte haft en aning om. Och visst var det en våldtäkt, men Teo hade fått allt om bakfoten.

Innan vi dör, 21/24

Teo märkte ingenting, redlös och förtvivlad som han var. Han hällde i sig sömnbrygden och Arne såg på medan fru Stilnoct vaggade honom till sömns. Han somnade i hennes famn med ett leende på läpparna.

Innan vi dör, 20/24

”Jag vill inte dö”, skrålade Teo för de var i det stadiet då samtalston var ett minne blott. ”Du skulle bara veta hur det känns”, fortsatte han.
”Jag vet”, sa Arne.
”Du vet ingenting!”
”Jag ska också dö”
”Alla ska dö, men jag ska dö nu! Döden står så här nära mig!” Teo måttade upp två centimeter med fingrarna. ”Du har ingen aning om hur det är att stå två centimeter från döden! Om jag bara kunde få dö nu genast, om jag bara kunde slippa sjukhuset, alla slangar och sprutor och sköterskor som ska torka en i baken. Att dö utan att veta om det i förväg, att bara somna in, falla ihop. Det är allt jag vill.” Teo föll ihop över bordet, snörvlande. Arne gick ut i köket efter en flaska till och krossade sina sista stilnoct.

Innan vi dör, 19/24

Arne kom tillbaka från köket med en flaska whisky och sen drack de sig genom lager efter lager av den tunna fernissa som kallas god uppfostran. Ända ner till kärnan. De innersta lagren stavades sex, gud och Döden. Den bleka Döden som redan börjat knapra på Teo, som nafsat i sig en tumme här och en tanke där och nu vässade besticken inför det sista skrovmålet.

Mycket, men bra

Jag skulle ju berätta det roliga; en kortfilm jag gjort har blivit nominerad till Göteborgs Filmfestivals pris Startsladden. Det är stort! Idag gjorde jag en teveintervju, och jag var inte ens nervös. För nån dag sen en tidningsintervju, medan jag gick på skeppsholmen med vännen S plus hundar och ångbåtarna brölade i bakgrunden. Vad som blev av den intervjun kan man läsa här: http://sydsvenskan.se/nojen/article399051.ece

Och så julen, herregud, julen. Det snurrar på.

Innan vi dör, 18/24

Där satt de, två överblivna satar som inte ens verkade vara släkt, och tittade på det sönderrivna presentpappret till ljudet av det envist klingande änglaspelet.
”Fick du några bra julkappar då?” sa Teo för det kändes som att han borde säga nåt. Arne visade upp foton på barnbarn och en tröja som var så ful att de brast ut i skratt. Sen sa han ”God Jul, förresten” och räckte fram en bok till Teo. Skogsfursten. ”Jag fick två”, sa Arne och gick ut i köket. Teo studerade sin julklapp, den enda.

Innan vi dör 17/24

Det var som att det bara var han och Arne som existerade i rummet. Barnen började snegla på klockan, det fanns fler som väntade i dessa skilsmässotiders splittrade julfirande. Men de sneglade också på Teo.
”Vi ska söderut om du vill ha skjuts”, sa äldsta sonen.
”Eller så kan vi ringa efter en taxi” sa hans fru. Teo tittade på Arne som läste hans blick.
”Eller så kan du stanna här”, sa Arne.
Det tyckte barnen var en dålig idé, en mycket dålig idé. Men eftersom ingen av dem hade modet att säga det rakt ut förblev Arnes erbjudande oemotsagt.
”Tack”, sa Teo och den äldsta sonen smög in jaktgeväret under rocken när de gick.

Innan vi dör 16/24

Arne tittade på honom och sa ”Jag vet inte varför du tror att jag är din far men jag kan gissa att det kanske är din mamma som har sagt det?” Teo nickade. ”Om du bara visste hur mycket folk påstår om mig. Kanske vill hon inte säga vem din far är? Kanske sa hon att det var jag bara för att få dig att sluta fråga? Du får prata med henne igen”.
”Det går inte”, svarade Teo. ”Hon är död”. Arne la sin hand på Teos.
”Vad tråkigt att höra. Verkligen. Var det nyligen?”
”I somras”.

Innan vi dör 15/24

Teo tittade på Arne, liten och mörk, själv var han ljus, lång och bredaxlad. Fan också, tänk om det inte var han? Arne mötte hans blick. ”Varför tror du att jag är din far?”. Teo började gråta. Varma händer ledde honom till soffan, han fick en mugg med glögg, den lilla flickan gav honom en näsduk, klappade honom på handen och sa ”Såja, det blir bra sen”. Teo kunde inte sluta gråta. Ingenting klarade han av. Ingenting.

Innan vi dör 14/24

”Min mor hette Astrid Brandenburg. Hon blev gravid med mig när du våldtog henne vad dansbanan i Österbymo 1949”.
”Österby…vadå? Jag har aldrig ens varit i Östermoby eller vad det nu hette”. Luften gick ur Teo, han hade inte räknat med att Arne skulle neka.
”Jag har aldrig träffat nån Astrid, och aldrig våldtagit nån i hela mitt liv. ”
”Vad betyder våldtagit?”, frågade ett av barnen, en tös i femårsåldern. Teo tittade på henne. ”Det är nåt mycket, mycket hemskt. Mer behöver du inte veta” sa han och det värkte i honom av skuld. Det var inte så här han hade tänkt att det skulle bli.
”Dessutom var jag i USA nästan hela 1949”.

Innan vi dör 13/24

Gevärsspetsen darrade men han riktade den mot Arne. ”Ni vet inte vem han är”, sa han till barn och barnbarn.
”Det vet jag visst, han är min far” svarade äldsta sonen.
”Min också”, sa Teo och studerade allas chockade ansikten.
”Det är inte möjligt” sa Arne och studerade Teo. ”Hur skulle det gått till?”.

Innan vi dör 12/24

I vardagsrummet tindrade barnen och han kände ett hugg av dåligt samvete. Men han bet ihop. De vuxna tittade på varann, viskade ”Har du bokat nån…?”, ”Nej, har du?”. Teo stirrade på Arne. Där satt han alltså, mannen han skulle förgöra. Alla tittade på honom, då tog han fram jaktgeväret.

Innan vi dör 11/24

Så kom den då, Dagen Då Det Skulle Ske. Han smög runt Arnes hus hela förmiddagen, räknade in barnen och deras familjer. Sen väntade han till klockan var tre, då var han säker på att alla skulle vara samlade i samma rum. Portkoden hade han redan tagit reda på, genom att pudra alla knapparna med potatismjöl, vänta tills nån gick in och sen se vilka knappar som blivit vidrörda. Det tog ett tag att slå alla möjliga kombinationer men det gick. Han slängde upp säcken på axeln och ringde på dörren.

Innan vi dör 10/24

Tomtar har skägg, och Teo skaffade ett eget. Skägget kändes som ett skydd, en barriär mellan honom och världen. Han skulle spara det så länge han levde.

Innan vi dör 9/24

Lösningen kom helt oväntat via Arne. Det var en av de andra hundägarna som berättade att han hade jagat i helgen och genast stod planen klar i Teos huvud. Han följde efter mannen när han gick hem, skaffade en kofot och kom tillbaka när mannen var ute med hunden. Han bröt upp dörren så lätt så lätt (det här gamla husen har inte på något vis inbrottssäkra dörrar) och fann jaktgeväret i en hallgarderob. Utanför det lagstadgade låsta skåp som det skulle varit inuti. Ibland har man tur.

& ibland bryter helvetet löst

en helt vanlig dag när man ska hämta på skolan, och sonen skriker och vill inte nånting och blir som gele i hela kroppen och gråter, och springer och gömmer sig och slår mig och är arg och ledsen och mellan varven får jag höra att det varit en jobbig dag (precis vad jag behövde höra) och sonen gråter och är arg och vägrar allt och slåss och jag börjar nästan gråta, en annan mamma kommer och ser hela situationen och faller på knä framför mig, tar mig i famnen och viskar "ibland är det bara så" och jag börjar storgråta och allt är helt jävla surrealistiskt.

Bara för att de frångick ritualen att alltid gunga när jag kommer och ska hämta.

Så känslig för när saker inte är som de brukar är min son. Och jag kan inte sluta gråta.

Innan vi dör 8/24

Men hur skulle han få tag på vapnet? Till skillnad från knivar kan man inte köpa vapen i vilken affär som helst, nästan inte i nån affär. Och de som säljer vapen vill se vapenlicens och … det var tur att han var ute i god tid för det tog lite tid att lösa vapenfrågan.

Innan vi dör 7/24

Han funderade länge över om han skulle använda skjutvapen eller en kniv. En kniv är lättare att få tag på, men Teo tänkte sig att det var större risk att misslyckas med en kniv. Ett skjutvapen var liksom mindre fysiskt, han behöver inte ta i Arne för att skjuta honom, det tänkte han sig att han skulle bli tvungen att göra om han stack ner honom. Och kanske skulle nån hinna stoppa honom om han använde kniv. Nej, skjutvapen fick det bli.

Innan vi dör 6/24

Arne skulle inte vara på teve i år (det vara alltid den första frågan han fick av de andra hundägarna), han skulle fira hemma med familjen i sin lägenhet. Alla barnen och deras familjer skulle komma och så skulle de titta på kalle Anka tillsammans. Sen, läste Teo mellan raderna, skulle barnen åka vidare och kvällen skulle Arne tillbringa i ensamhet.

Sticker emellan med lite fulblogg

Ketchupeffekten gäller tydligen även bra saker, lyssna på det här:
Idag fick jag tillbaka på skatten, massa kronor.
Idag fick jag veta att ett projekt jag jobbar med har goda chanser att knoppa av sig i två nya ríktningar och jag är inbjuden att planera dem.
Och igår fick jag den bästa jobbnyheten ever, hemskt hemligt än så länge men senast den 14:e kan jag berätta. Nu har jag så mycket fjärilar i magen att jag inte kan jobba alls. Fast jag måste. Tjing!

Innan vi dör 5/24

Det var märkligt hur mycket information man kunde få bara av att lyssna på Arne när han pratade med andra hundägare. Han visste snart allt om Arnes hund (som hette Holger) men även om det han var mest intresserad av, Arnes planer för julen.

Innan vi dör 4/24

Arne hade en hund, det gjorde Teos jobb så mycket lättare. Ja, inte själva dödandet, det skulle komma senare, han ville inte slarva över det, för att det skulle få maximal effekt måste det planeras noga. Men själva kartläggandet av Arnes vanor, det blev lättare i och med hunden. Det var en portugisisk vattenhund. Inte för att Teo kunde se sånt, men han hörde Arne säga det till en annan hundägare.

Innan vi dör 3/24

Att ta reda på var Arne bodde var lättare än han hade trott. En av damtidningarna skrev att han bodde vid Karlaplan så Teo började handla på Fältöversten och det dröjde inte länge förrän han såg Arne i kön. Teo följde efter honom när han gick, han var inte rädd för att bli upptäckt, det var snöyra och alla – så även Arne – stirrade rätt ner i marken för att undvika att få snö i ansiktet.

Innan vi dör 2/24

Innan hon dog var de fast i sin krampaktiga ringdans, han skällde och hon föll undan, hon gnatade och han bet ifrån. Ändlöst. När hon äntligen, bara några minuter innan hon dog, gett honom den information han så länge bett om, skällt om, tjatat om, hade han trott att hennes död skulle vara en lättnad, men det kändes bara tomt. Kanske var det saknad, kanske blev tomheten i hans liv så mycket tydligare när han var ensam i den. Men detta tomma liv var han livrädd att förlora.

Men det skulle han göra, det fanns ingen återvändo nu. ”Inte ens ett mirakel…” hade läkaren sagt i andra änden av sitt rör. Teodor ville lämna nånting kvar, han ville göra nåt som förändrade världen. Han skulle hämnas. Hämnas sin mor, hämnas det hon utsatts för. Och samtidigt skulle han göra världen till en bättre plats. En plats utan Arne.

Innan vi dör 1/24

När läkaren sa att cancern hade spritt sig till både lever och lungor, och att all fortsatt behandling var meningslös hände det något märkligt med Teodors syn. Det var som att han såg läkaren genom ett rör. Långt där borta, i andra änden på röret, satt läkaren som en liten prick. Hans mun rörde sig men Teodor hörde inte längre vad han sa. Det var som att de ord han redan yttrat uppfyllde allt rum som fanns, uppfyllde hela Teodors sinne. Mer fick inte plats.

Han gick hem. Hem till huset där han bott ända sen han föddes. Huset som morfars far byggde för så länge sen. Hur skulle huset klara sig utan honom? Skulle de rödmålade väggarna stå kvar, skulle taket snällt ligga på sin plats när han inte längre visades under det? När ingen ur släkten Brandenburg fanns där för att fylla det med minnen och rörelser?

Det gick inte att begripa. Döendet, det kunde han begripa och det skrämde honom från vettet. Smärtan, utsöndringarna, beroendet av andras välvilja. Den andra delen var vad som hände sen. Det var det som inte gick att begripa. Blev det bara svart eller fanns nåt annat? Skulle han träffa mor igen? Han både hoppades och inte hoppades.

Åkejrå

Imorgon kör vi igång. Ni ska få lära känna Teodor.

Nu är det dags att ni ger er tillkänna!

Varje år skriver jag en julsaga, det gör alla i min skrivargrupp. Sen har vi en liten julfest, knäcker nötter, dricker glögg och läser sagor utan att nån (utom författaren) vet vem som skrivit vilken. Och så gissar vi. Det är fantastiskt roligt.

De senaste åren (kanske det vara fem, sju?) har jag också kört sagan som adventskalender på nätet och det tänkte jag göra i år också, om inte nån ur min skrivargrupp hittat hit (för då blir det ju ingen gissning på vår lilla fest). Har ni det? I så fall är det dags att säga hej nu.

Saker som gör mig glad

Att träffa en av de mest slitna alumaförsäljarna inne på Ahlgrens, stans lyxigaste chokladbutik, där han står och gräver efter sedlar i jeansen. Prioriterar man lyxchoklad framför sprit och knark finns det hopp. Han ser ut som en trevlig kille, under ett lager med elände.

Det här är vad jag skriver om

Förvånansvärt mustigt språk men det var väl svordomsinlägget från här om dagen. Den klarar inte bokstäver med prickar. Gör din egen på www.wordle.net

Jag vill se nåt bra!

The Wire skulle ju vara så bra men jag tycker, efter ett och ett halvt avsnitt, mest att den är en mesigare variant av The Shield (som iofs är sjukt bra). Och jag är trött på hårdkokta polisserier nu, jag vill ha nåt Stort och Viktigt (fast inte svårtillgängligt). Som Angels in America eller Six feet under. Jag behöver inspiration, jag behöver kvalitet. Ge mig!

Fucking jävla fucker

Min lille, söte son svär så att en stenhård bortsbindare (vad de fått dåligt rykte, de kära borstbindarna) skulle rodna. Den lille lintotten, med sina ljusblåa ögon och änglaleende går runt och säger Fuck, fuck, fuck, fucking motherfucker. Ur änglatruten kommer saker som knulla och kuk. Ígnorera, sa hab och vi ignorerar. Men han svär lik förbannat (!) och inte lite heller. Så fort han använder en något mindre grovt svordom berömmer jag allt jag kan. Jag undrar så varför han gör det. Det är som att nåt måste ut. Vad är det? Var kommer det ifrån?

Åkt ifrån

Inte alls smart att glömma väskan med mobil, plånbok (inkl allehanda kort) samt almanacka. Inte det minsta smart faktiskt. Jag känner mig halv. Tack världsalltet för att jag har datorn här i alla fall.

i ena änden och i andra

I ena änden har jag ont i halsen, den andra änden (fötterna) har jag nerstoppad i Guds gåva till mänskligheten; min fotvärmare. Jag skriver krönikor men det går sådär, kanske betyder det att det blir bättre? Nu ska jag äta gröt med hemlagat, rosa äppelmos. Det är en sån dag idag.

Skägget i brevlådan

Igår fick vi ta en tjuvtitt på årets julkalender och jag är förjust. Elliot, 7, är helt till sig. Den är rolig, stundtals slapstickrolig, scenografin är helt underbar, bilderna klara och rena, karaktärerna lätta att läsa av och känna igen sig i, men samtidigt väldigt skruvade. Den är härlig, helt enkelt.

Alla drömbarnen

Inatt drömde jag att jag fick fyra barn. De kom i en följd men var inte fyrlingar i drömmen. Det var tre pojkar och en flicka, flickan kom som nummer två. De var så små, som en vante bara, de två äldsta tappade vi bort en stund men hittade dem sen igen. Jag var sjuk men fick inte komma in på sjukhuset så vi födde dem utanför huset. Och jag älskade dem alla, så jublande mycket. När jag vaknade saknade jag dem så, mina barn som jag redan hade fäst mig vid.

En liten text om glidmedel

Igår köpte jag, för första gången i mitt liv, glidmedel. I kön gömde jag tuben under paketet med linsvätska och kom på mig själv med att förbereda långa föklaringar till tjejen i kassan om hur himla bra de¨t var att ha det i håret. Men sen teg jag. Varför är det så pinsamt med glidmedel? Det är som att köpa kondomer fast på ett annat sätt. Kondomer signalerar: hej, jag har sex! och det kan ju vara pinsamt men också lite coolt (det finns nån som vill ha sex med mig, dvs jag är attraktiv). Glidmedel signalerar inget så spännande utan mer "nån vill ha sex med mig men jag är inte rikigt lika sugen så jag får ta till hjälpmedel". Usch, det är ingen rolig signal.

(jag skulle ju ha det i håret, men det är en annan historia)

Tre texter i en!

Pärlplattor: Vi värmer upp med lite bilder på resultaten höstlovets besatthet:






Text nr två handlar om päls. Pälsindustrin är mycket impopulär hos mig, jag skulle aldrig aldrig köpa en päls, jag tycker de är finare på djuren. Men ... nu har jag loppisfyndat två gamla pälsar som jag slaktar och syr om till annat. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker själv, alltså det är ju djurhudar, men de var redan döda och begagnade. Svårt det där. Jag är ju inte vegetarian längre och läderskor bär jag ibland utan att få rysningar.

Den tredje texten handlar om hur vissa människor (föräldrar) talar till sina barn. Vi var på Netto och köpte ett våffeljärn. Där var också en pappa med höstlovsledig pojke i åtta-nioårsåldern. Pojken sa som barn gör: Pappa, kan vi inte köpa den här? Kan vi inte köpa den där? Och pappa svarade, surt som ättika, varje gång: Det kan du bara glömma. Jag har full förståelse för att de inte skulle köpa sakerna pojken ville ha men kunde han inte bara säga det då? I lite vänligare ton? Varför tycker folk att de kan använda tonfall till sina barn som de aldrig skulle använt till en vuxen? Nu kan det ju finnas faktorer som jag inte känner till, det kan finnas anledningar till att man inte är på topp, men ta inte ut det på barnen. Det är sällan deras fel.

En liten varning

Bara så ni vet, pärlplattor är sjukt beroendeframkallande. Vi är uppe i femtio plus and still counting. Hans lägger just en på Christer Pettersson...

It´s a me, Mario

And I´m a gonna win

lite lockar

För er som inte träffat mig säger detta inte mycket men ni som träffat mig: notera lockarna. Eller i alla fall vågorna. Märkligt, va?

i mål!

Det blev i alla fall en finfin maskerad, maten räckte, bandet var bra, folk blev lagom fulla och stannade lagom länge och alla verkade ha kalasskoj. Folks utklädningar var bara helt underbara, själv var jag Super Mario (får se om jag får till en bild så småningom). Dagen efter sov jag middag två gånger. Finfint.

Smitare och vi andra blåsta typer

Ibland blir jag så trött på att vara en av de som alltid gör det de lovar. Som tar ansvar och ser till att saker blir gjorda. De andra, smitarna, de bara glider fram och om de inte gör det de lovat att göra slipper de undan med ett ojsan, jag glömde eller jag trodde inte det behövdes. Och när nån ansvarstagande typ (jag) pressar dem för att de ska göra det de tagit på sig framstår den ansvarstagande (jag) som humorlös och torr. En vuxen i en värld av småbarn. Det är inte konstigt att man blir trött på folk.

Vad en liten skiva kan göra

När jag gick i högstadiet, en mobbad, konstig unge, övertalade min enda kompis mig att vi skulle välja teater som fritt valt arbete (det som nu heter elevens val, tror jag). Det var alltid på fredageftermiddagen och tidigare hade jag haft silversmide men nu lät jag mig övertalas. Teaterledaren hette Karin, hennes efternamn har jag glömt (jag önskar att jag inte hade det, jag skulle vilja kontakta henne och berätta hur mycket de där fredagseftermiddagarna betydde för mig och att jag aldrig valt det jobb jag valde om det inte varit för henne). Hon var lugn och varm, femtio plus nånting (kanske yngre, man är inte så bra på att bedöma vuxnas åldrar när man själv är en fjortis). Jag gick på en skola med en massa musikklasser, men min klass kom från ett white trash-område vars egen skola blivit för full. I teatergruppen möttes vi, musikeleverna och vi slumbarn, och efter bara några gånger glömde vi vem som kom varifrån, för vi var ju Vi.

Vi improviserade mest, men senare satte vi upp Hamlet minns jag. Och alltid när vi improviserade hade vi samma musik, Bo Hanssons Sagan om Ringen. Med den musiken lindade om oss gav vi oss ut på resor till de mest fantastiska platser. Jag minns fortfarande en av våra improvisationer, som handlade om en trädgårdsmästare som lyckats odla fram en blå ros och om hur hans konkurrenter försökte stjäla den. och när jag hör musiken så minns jag hur det kändes. Att vara fjorton. Att vara kär i Henrik. Att ha teater nere i Mariabergets teaterlokal.

Nu ligger Bo Hansson i iTunes och skruvar klockan tillbaka sisådär trettio år.

det kan gå

Nu har vi handlat nästan all mat och trots den lilla momsmissen så gick det ihop sig. Jag börjar känna att det kanske kan bli en maskerad i alla fall.

Panik

Jag är med och organiserar en stor maskerad som ska gå av stapeln på lördag (vi snackar 200 gäster) och om jag hade fattat hur mycket tid och ork det tar hade jag aldrig gjort det. Note to self: säg nej nästa gång. Men om alla sa nej, då skulle det ju aldrig bli några maskerader. Svårt det där. Dagens kris är att matpriserna vi räknat på visade sig vara utan moms så nu spricker matbudgeten så in i bänken. Jag kommer får magsår innan lördag.

Nu vet jag

Travtjejer gillar inte återbruk. Inte alls.

Hoppla!

Ikväll ska jag vara med på tjejmässa på Jägersro trav- och galopp. Jag har verkligen inte den blekaste aning om tjejer som gillar trav även gillar återbruk. Men det vet jag ikväll. Det ska bli så spännande!

söndagen

bjöd på en mysig och inspirerande Come Om marknad. Inte så mycket folk men de som var där var rara och glada. Det räcker för mig.

Dagispersonal

Att träffa en regissör som eventuellt ska regissera ett manus man skrivit känns ungefär som att träffa personal på ett dagis man ställt sig i kö till. Jag är skitnervös och undrar om den här personen verkligen ska förstå sig på mitt lilla barn, se alla de fina sidorna och ha tålamod med de mindre fina (att dagispersonalen lämnar tillbaka barnen medan regissören liksom mera tar över dem och gör dem till sina är nåt man inte försöker tänka på). Nåväl, idag har jag i alla fall haft ett samtal med en regissör som ska göra ett av mina manus, vi har setts förr men hållit lite distans. Men idag hade vi ett bra samtal och jag känner mig förvissad om att den här bebisen kommer att hamna i goda händer.

Söndagstips och annat

En sån fin fredag det är idag. Två skopor beröm innan lunch, det gör gott i själen (ja, jag vet att jag bryr mig för mycket men när det är åt det här hållet är det ju i alla fall roligt). Jag lägger sista handen vid mina nya vinylväskor (hoppas få upp ett foto här inom kort) och skriver prislappar och annat inför marknaden på söndag. Befinner du dig i närheten av Malmö tycker jag att du ska komma förbi.

Tips till vildängel

Hur det är med miljövänligheten vet jag inte men jag kan berätta vilka produkter jag använder (och, ja, lockarna är kvar! Jag är helt förbluffad). Som sista schampoo körde jag apotekets Apoliva. Det finns i liten reseförpackning för femton spänn (bra eftersom man bara använder det en gång) och det balsam jag kör är Coop extras balsam för normalt hår. Och ibland har jag i en klick Loreal StudioLine Curl Power (och får ÄNNU mer lockar!). Det är hur enkelt som helst och jag som alltid torkade håret med fön (ända sättet att inte få det att se ut som svinto) spar underbart mycket tid.

Om filmen får du veta mer sen, jag återkommer om när den har premiär och hur allt går.

Boktips, filmtips och annat

Sista beviset av John Matthews heter boken jag skulle tipsa om. jag kan inte berätta så mycket utan att spoila den och själv föredrar jag att veta så lite som möjligt om böcker (och filmer) innan jag läser dem (ser dem) så jag säger bara Läs den! Genre: deckare, men udda i sin genre.

Bonustips: Into The Wild, oerhört rörande film som jag såg igår. Om hur det är att vara ung och förbannad, klarsynt och vilja något annat. Den har följt med mig hela dagen.

Jag jobbar med en animerad film (jag har skrivit manus och regisserar), och idag fick jag för första gången se hela filmen (alltså utan ljud, finklipp, effekter och sånt) och den är så BRA! Jag är så stolt och glad över att jag hittade så bra animatörer.

Speed shopping

Jag hatar verkliogen att shoppa, jag går tills kläderna hänger i trasor runt kroppen men till slut måste jag ha nytt. I torsdags: ett par byxor, två strumpbyxor, en kjol(!) = 20 minuter. Idag, en kofta, två långärmade tröjor = en kvart. Heja mig, nu behöver jag inte shoppa förrän till våren!

Japp

Ingen svamp men massor av sömn, en fantastiskt spännande bok (återkommer till den när jag läst ut den), lite regn, en brasa eller två och jag är på banan igen. Så lätt kan det vara ibland.

Tappat

Jag har tappat farten sugen lusten och åker ut på landet för att se om jag kan hitta den igen.

Ösregn

Även fast jag precis var på väg ut för att gå en loppisrunda för att fixa material till lite nya uppfinningar tycker jag att det är oerhört mysigt att det spöregnar. För loppisarna finns ju kvar till sen, och att sitta inne och titta på regnet är så mysigt. Speciellt när jag tänker på hur svampen växer.

www.lockig.se

Mitt hår ser ut som svinto om jag inte fönar det efter att jag tvättat det. Eller rättare sagt, det såg ut som svinto. Sen två dagar provar jag vägra schampoo-metoden från www.lockig.se och det är väl för tidigt för nån utvärdering men en sak kan jag berätta, mitt förut så spikraka hår är lockigt! Mycket konstigt. Jag känner mig som en annan människa.

lim överallt

Idag bakar vi hårspännen med bokstäver på, men limmet har en förmåga att fastna överallt. Jag får pilla bort det sen.

På lördagens marknad blev jag för första gången bestulen. En skrivmaskinsring med bokstaven B var borta när en flock äldre damer (!) dragit förbi. Och min tro på tanten som samhällets sista stöttepelare är krossad.

marknad igen

Folk är så besvärliga, efter att ha råkat på några knepiga typer på raken så vill jag bara dra mig undan allt folk, åka till landet och loda i skogen, plocka svamp och elda i kakelugnen. Men på lördag är det marknad, vare sig jag är på humör eller inte. Troligen så kommer ju humöret medan man håller på men just nu känns det bara Nej i hela kroppen. Det är roligt med marknader, det är roligt med marknader försöker jag intala mig. Och det ÄR det ju, när man väl är där.

Nära ögat x 2 och mera bebisar

Igår, när vi kom hem från svamppromenad, låg lillkatten med en fågel framför sig, en rödhake (det visste jag inte men jag slog upp den i fågelboken). Fågeln låg stilla men andades, inga synliga skador så vi tog in katterna och hoppades att den skulle flyga iväg. Icke. Efter en stund gick vi ut och tittade, den andades fortfarande men låg tryckt mot marken. Hans tog på sig handskar och skulle lägga upp den på uteplatstaket, så att den fick hämta sig lite mer ifred men då blev det fart på den och den flög iväg och satte sig i ett träd. Jag kan bara hoppas att den klarade sig, men jag tror det finns goda chanser i alla fall.

På väg hem skuttade ett rådjur ut precis framför bilen. Hans ställde sig på bromsen, jag hörde dunsen när kylaren slog i djuret men när vi gick tillbaka hörde vi hur det skuttade upp i skogen. Inget blod. Gott hopp men man kan aldrig veta. Men jag var darrig hela vägen hem sen, jäklar vad man hinner tänka på en sån där sekund.

Idag kom ett vykort med posten, babyboomen fortsätter, nu är det min äldsta son som får en liten kusin, de är nere och hämtar henne i Vietnam just nu. Det är stort.

med foten i käften

Det går en graviditetsvåg genom bekantskapskretsen just nu. Kollegan M och kollegan U, båda odlar de små människor i sina magar. Det är så roligt. Idag kom kollegan C på ett möte hemma hos mig, hon hade en bylsig kofta som smet åt lite om den runda magen. i övrigt var hon smal som vanligt. Och jag, som var lite generad för att jag inte upptäckt att (eller snarare inte vågat fråga om) kollegan M väntande smått frågade faktiskt kollegan C om hon gjorde det. Men det gjorde hon INTE! Jämmer och elände, jag vet hur det sårar när man får frågan vid fel tillfälle. Och jag lovar nu mig själv och alla som läser det här att ALDRIG MER FRÅGA. Om de så går med jättemagar så ska Bräck hålla käften. Basta! Jag önskar jag kunde vrida tiden tillbaka och suga in orden igen. Skit.

All the love

Vissa dagar går musiken rätt in, här om dagen satt jag och grät när jag lyssnade på Vildmark (Erik Löfmark, tonsatta Dan Anderssontexter) och idag är det Kate Bush. Musiken kan jag inte återge här men texten, tänk att börja en låt med orden "the first time that I died", jag bara sugs in i sagan. Och sen Kate Bushs underbara röst (som jag en gång kunde följa, men inte nu längre :-( ), gosskörer och mantraliknande "all the love, all the love, all the love you should have given, all the love, allt the love, all the love we could have given" avlöst av autentiska (hoppas jag) hej då från hennes telefonsvarare. Jag gråter och är glad över det.

Maria Larssons eviga ögonblick

Nu blir det filmtips: Idag såg jag "Maria Larssons eviga ögonblick" och jag är fortfarande alldeles mjuk inuti. Den är vacker och episk, den handlar om livet och skapandet, kärlekens omöjlighet och en svunnen tid. Det är en alldeles speciell film, en film man kan lita på, en film där allt stämmer och hänger ihop. Fotot är en dröm, det finns hur många bilder som helst som får mig att få gåshud och bli tårögd. Och skådespeleriet är ljuvligt, jag glömmer bort att jag är trött på Persbrandt för han är ju så rätt här.

Däremot inser jag än en gång att jag verkligen inte är mycket för filmpremiärmingel. Kallprat är inte min sak, jag är tämligen ointresserad av vem som är inne för tillfället och de som bryr sig om sånt brukar också vara ganska ointressanta. Jag håller mig till de jag redan känner. Men filmen var alldeles underbar.

svamp, äpplen och bäbis

(bara fina saker, alltså). Jag är på landet, mannen tog en morgonrunda och sen gick vi en hela familjen och nu ligger trattisar och trumpetsvamp på tork och gula kantareller vilar inför kvällens sås. Jag tar nog runda till i eftermiddag. Svamppromenader är vad en stressad människa behöver. Bara doften i skogen räcker långt.

Våra äppelträd som förra hösten knappt gav nånting dignar av frukt. Jag plockade ett gäng fallfrukt och ska nog svänga ihop en äppelpaj till efterrätt. Mumma!

Men störst av allt är att inatt föddes en liten fröken L. Det är helt sanslöst. Igår fanns hon inte mer än som en bebismage på sin vackra mamma men nu är hon här, en egen individ, som andas, bajsar och skriker. Hon ska lära sig läsa, gå, älska, cykla, klättra, ramla, hoppa och hoppas. Det är ett mirakel.

Säg tuppenja!

Alla som läser här räcker upp en hand.

Dagens filmtips

Alla som inte sett Amores Perros borde göra det genast, för den är alldeles fantastisk. Lite mer tänkvärd än en vanlig hollywoodrulle men inte på något sätt svår eller seg, man sitter som på nålar hela tiden. Den handlar om livet och kärleken (gör inte allt det) och om hundar. Se nu.

Min bästa pryl...

...bytte jag till mig på Malmöfestivalen. En huvudmassagegrej. Den står bredvid min dator (där jag sitter hela dagarna) och minst en gång i timmen kör jag en liten skallmassage. Underbart! Jag ryser i hela kroppen och blir liksom mer närvarande. Om den här manusversionen blir bra är det tack vare skallmassagegrjejen (och mig förstås).

Bäbisen

Nu kan jag bara tänka på min väninna C som ska få en bäbis precis när som helst (och, ja, hennes man, han ska också få en. Samma bäbis faktiskt). Den skulle kommit i fredags och kommer den inte före den här fredagen så blir det igångsättning. Det är ju så spännande! Och jag behöver inte ens föda den själv. Jag kommer inte att behöva göra nåt av det jobbiga (nattvak osv) men får komma och hälsa på och vara snälla tant Carin. Det hoppas jag att jag får. Ofta. På mitt skrivbord ligger söta kläder från Lilla Hund (www.lillahunddesign.se) som är så obegripligt små. Kom nu, lilla bäbisen!

Idag med

Insidan av låren, aj som fan. Man kanske skulle starta nån slags symaskinsworkout. Att döma av träningsvärken skulle det vara supereffektivt.

en liten undran

Hur kan man få träningsvärk i rumpan och lår av att sitta framför en symaskin?

Det hade jag glömt (att det var så kul)

Idag har jag sytt, från tidiga morgonen tills för några minuter sen, med korta avbrott för mat. Det går undan när man syr, och händerna minns så väl hur man gör alla trixen fast jag sytt så lite på senare år. Timmarna rusar, allt som finns i huvudet är bara en till, bara den också. Men ryggen ville inte mer så jag fick sluta. Men oj var roligt det var. Vad jag sydde? En ny laddning vinylväskor som ska vara klara till marknaden på Lilla Torg i Malmö den 27:e spetember. Så fick jag det sagt också.

Eftersatta älsklingar

Båda pysslande och bloggandet har blivit sorgligt eftersatt enär jag jobbat som en tokig senaste tiden. Och mitt i all stress så glömmer jag att det jag behöver för att orka tokjobba är några timmar i verkstan, lite tid att tänka och låta allt landa. Det får jag inte glömma igen. Nu har jag i alla fall pysslat några kvällar, lite tack vare en ny sida som har mina saker till försäljning: www.signerat.se. När beställningarna droppar in kommer jag ihåg att man inte måste sitta framför datorn hela tiden. Man kan vara nere i verkstaden också.

Vi kommer till Stockholm

mina pryttlar och jag. Närmare betsämt Street, nu i helgen. 11-17 lördag och söndag, på Hornstullsstrand.

Påskpyssel

Före:

Efter:

Och så glad påsk förståss!

(foto: Elliot Bräck)

När Återfunnet är på marknad

ser det ut ungefär så här:

Nä, nu blommar det

Och jag testar min nya mobilkamera.

roligt litet boktest

Till nån som ska välja

Imorgon är det marknad!

11-16 på Café Barbro, Ungdomens hus, Norra skolgatan 10B, Malmö (samma hus som M.A.F. har sina lokaler i).

fler bilder

lite bilder

lite manschettknappar

Eller är liv och död lite för mycket? Men det är ju det allt handlar om.

(notera skillnad i bildkvalitet mellan min lilla enkla kamera (förra inlägget) och Hans flotta filmkamera (eller så är det kanske fotografen det beror på?))

Om man känner sig lite skör

kan man trösta sig med sånt här:

Jag har inte alls tröttnat på porslin

som ni kan se:



Och så har jag köpt en ny kamera som jag måste testa. En enkel, billig, lätt att begripa sig på. Tar den bara hyfsade bilder också är lyckan total. (jag måste ha nåt att trösta mig med när min dator är på reparation)

Uppfinnandet

Än en gång slår det mig, det är uppfinnandet som är det roliga. Spänningen innan man vet om det kommer att funka eller ej, de nattliga funderingarna på tekniker och lösningar, det är det jag vill åt. När jag väl fått schvung på hur man gör är det inte alls lika roligt längre, då vill jag vidare. Det är inte bara ett bra drag, för tillfället är jag lite trött på mina porslinssmycken, men det är de som finansierar mitt missbruk. Vi får se hur det blir med det, lusten kanske kommer tillbaka. Just nu vill jag bara göra små askar efter receptet på: http://www.desiredcreations.com/howTo_Desk.htm

Det där med glas

Jag är lite tveksam till glas som material, det flisar sig och yr och vasst är det. Det är ett otäckt material. Jag kanske övergår till annat.

Och så här ser det ut på

mer prototyper

Vad tror ni om det här då? Är det snyggt? Det är gjort av glas från gamla vinflaskor, tre olika färger (som kanske synes dårå).

Knappar

Prototyper

Riktigt så länge var det inte meningen att det skulle vara tyst här, men det kom en massa annat emellan. Nu är jag dock här igen. Idag har jag provat nya idéer och det finns inget som är så roligt som just det. Det blir snett och vint, det blir repor och knas men jag kan se om det kommer att funka eller ej. Idag var det knappar, av skrivmaskinstangenter och av vinyl, de av vinyl tog enormt lång tid att göra plus att de lätt blev repade så de lär jag kanske bara göra om jag själv syr nåt jag vill ha en vinylknapp i. Eller om jag ska göra en present till någon syende/stickande. Det går inte att sälja nåt som tar så lång tid att göra eftersom priset blir för högt. Men skrivmaskinsknapparna var urfina, bara jag hittar rätt sorts skrivmaskiner kan det nog bli fler. Det roliga med såna knappar är ju att man kan skriva ord med dem. Idag gjorde jag "våga", "fri" och "het", det två senaste kan ju kombineras om man skulle vilja det. Min kamera blåvägrar så jag måste lära mig att ta stillbilder med filmkameran, men sen så ska ni få se på knappar!

jag överlever

Riktigt så trött var jag inte, men det kom en massa jul och nyår och annat emellan. Jag lever i alla fall men har inte mycket mer att berätta just nu.