När jag gick i högstadiet, en mobbad, konstig unge, övertalade min enda kompis mig att vi skulle välja teater som fritt valt arbete (det som nu heter elevens val, tror jag). Det var alltid på fredageftermiddagen och tidigare hade jag haft silversmide men nu lät jag mig övertalas. Teaterledaren hette Karin, hennes efternamn har jag glömt (jag önskar att jag inte hade det, jag skulle vilja kontakta henne och berätta hur mycket de där fredagseftermiddagarna betydde för mig och att jag aldrig valt det jobb jag valde om det inte varit för henne). Hon var lugn och varm, femtio plus nånting (kanske yngre, man är inte så bra på att bedöma vuxnas åldrar när man själv är en fjortis). Jag gick på en skola med en massa musikklasser, men min klass kom från ett white trash-område vars egen skola blivit för full. I teatergruppen möttes vi, musikeleverna och vi slumbarn, och efter bara några gånger glömde vi vem som kom varifrån, för vi var ju Vi.
Vi improviserade mest, men senare satte vi upp Hamlet minns jag. Och alltid när vi improviserade hade vi samma musik, Bo Hanssons Sagan om Ringen. Med den musiken lindade om oss gav vi oss ut på resor till de mest fantastiska platser. Jag minns fortfarande en av våra improvisationer, som handlade om en trädgårdsmästare som lyckats odla fram en blå ros och om hur hans konkurrenter försökte stjäla den. och när jag hör musiken så minns jag hur det kändes. Att vara fjorton. Att vara kär i Henrik. Att ha teater nere i Mariabergets teaterlokal.
Nu ligger Bo Hansson i iTunes och skruvar klockan tillbaka sisådär trettio år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar