Innan vi dör, finalen

När Arne satt och begrundade Astrids foto kom Teo, som lösgjort sig ut fru Stilnocts armar, utfarande i köket, han kastade sig fram till vasken och kräktes så det stänkte. Åh fan, tänkte Arne, han lever i alla fall. Tja, då är det väl meningen att han ska göra det. När Teo kräkts färdigt gick han fram för att se vad Arne tittade på. Det tog ett tag innan han kände igen sin mor men när han såg att det var hon klippte han till Arne, hårt, med knuten näve rakt i ansiktet. Arne föll baklänges. ”Du ljög, din fan!”, skrek Teo. Arne vacklade upp bara för att återigen slås ner av sin rasande son. ”Jag älskade henne”, kved Arne. ”Varför skulle jag tro dig nu?”, undrade Teo och slog Arne igen. ”För att det är sant”, svarade Arne men när Teo sparkade honom i magen började han bli förbannad. Han kom upp på fötter och fick in en fullträff rakt i veka livet på Teo. Teo vek sig dubbel. ”Jag älskade henne, hon lekte med mig, du blev till utan min vetskap, det är allt du behöver veta”, sa Arne och slog Teo hårt på hakan. Teo föll baklänges. Blödande låg han där och tittade på Arnes kökslampa. Han såg tre lampor som blev två och sen en endaste en. ”Här ligger jag på min fars köksgolv”, sluddrade Teo. Han spottade ut en tand. ”Och vi känner inte ens varann”.
”Då får vi väl lära känna varann”, sa Arne. Teo satte sig upp.
”Jag ska dö, har du glömt det?”.
”Jag ska också dö”, sa Arne, ”Inom två månader”. Teo tittade på honom.
”Det är jag som ska dö inom två månader”.
”Vi ska dö inom två månader, lungcancer, vad har du?”
”Magcancer” sa Teo medan han försökte fatta det ofattbara. ”Vi ska dö. Vi ska dö, pappa”.
”Ja, vi ska dö. Men innan vi dör…”
”Ja?”
”Först måste vi leva”

Innan vi dör 23/24

Hon hade varit hans första kärlek och hans första sorg. De bodde på samma gata, hon två hus bort från honom, och han hade älskat henne ända sen småskolan. Men hon var två år äldre. Och han var osynlig. Han följde efter henne, han kunde inte annat. Hon såg honom nog men låtsades inte om det. Han var en hundvalp. Hon och hennes väninnor gick på dans, på bio, på fest. Arne var alltid i närheten.

När flickorna var på väg hem från festplatsen i Österbymo fick en av dem plötsligt syn på Arne. Han var femton, de snart vuxna. De flockades kring honom, tre druckna flickor med hårda blickar och händer som nöp och drog i hans kläder. De drog med honom ut i skogen, fnissande. Han borde ha slitit sig lös, om han bara sprungit därifrån skulle allt blivit så mycket lättare. Slitit sig lös och sprungit, han hade tänkt det så många gånger sen, varför gjorde han inte det? Kanske för att han älskade henne, som bara en femtonåring kan. Kanske för att hon för en gångs skulle såg på honom, även om hennes flin var elakt.

I skogen klädde de av honom, de slet av honom byxorna och när han kämpade emot höll Astrid hans händer. De sa att de skulle ”undersöka” honom, se om han blivit vuxen än. När de krånglat av honom byxorna band de hans händer bakom ett träd. Han rev upp handlederna mot barken när han sjönk ner på marken. Kalsongerna var redan borta, de fnissade när de såg att han hade fått hår. Arne blundade och tänkte att om jag bara sitter här så tröttnar de, så går de, så är det över. Men de tröttnade inte. Astrid slet av sig trosorna, lyfte upp kjolen och visade sin buske. ”Har du sett en sån här förut?” frågade hon och Arne ville bara dö, snabbt och smärtfritt, när pitten reste sig. Flickorna fnissade, Astrid tittade på sina väninnor och sa ”Vet du vad man gör med den då?” innan hon satte sig över honom, på honom, han inne i henne. Det var över på ett ögonblick, Astrid for upp och började skälla. ”Vad har du gjort? Är du inte klok?”. Väninnorna tröstade henne med att det säkert inte skulle bli nåt, han var ju bara en pojke. De lämnade honom i skogen. Astrids trosor låg fortfarande kvar i mossan. De var vita. Han hatade dem.

Det tog honom två timmar att ta sig loss, de hade bundit honom med hans egna byxor och knutarna var hårt knutna. Under de timmarna bestämde han sig för att försvinna från staden och aldrig komma tillbaka. Han häll sitt löfte, först blev det USA, sen Stockholm. Resten är historia.

Jag går på reserven

och ni får tacka er lyckliga stjärna för att det finns en julkalendersaga för annars skulle här vara tvärtyst. December har varit proppfull av extra allt, hösten har varit proppfull. Eller är det jag som orkar mindre? I så fall, beror det på åldern eller på sonens intensitet? Eller har jag bara glömt att det alltid är så här tröttsamt på hösten och i december. I mitt minne är februari värst. Det ser jag inte fram emot, gråtfärdig av trötthet som jag är. Vi har skurit ner på allt som går, nu är bara lite städning kvar men jag strejkar. Av självbevarelsedrift. Tur att min pedantiske far nästan är blind numera, han tycker alltid att vi har det så städat och fint nu för tiden :-)

Innan vi dör 22/24

Arne hade inte svårt att hitta albumet med Astrids foto. Han visste precis var det var trots att han aldrig såg på det och egentligen borde slängt bort det för länge sen. Jaha, det blev ett barn. Det hade han inte haft en aning om. Och visst var det en våldtäkt, men Teo hade fått allt om bakfoten.

Innan vi dör, 21/24

Teo märkte ingenting, redlös och förtvivlad som han var. Han hällde i sig sömnbrygden och Arne såg på medan fru Stilnoct vaggade honom till sömns. Han somnade i hennes famn med ett leende på läpparna.

Innan vi dör, 20/24

”Jag vill inte dö”, skrålade Teo för de var i det stadiet då samtalston var ett minne blott. ”Du skulle bara veta hur det känns”, fortsatte han.
”Jag vet”, sa Arne.
”Du vet ingenting!”
”Jag ska också dö”
”Alla ska dö, men jag ska dö nu! Döden står så här nära mig!” Teo måttade upp två centimeter med fingrarna. ”Du har ingen aning om hur det är att stå två centimeter från döden! Om jag bara kunde få dö nu genast, om jag bara kunde slippa sjukhuset, alla slangar och sprutor och sköterskor som ska torka en i baken. Att dö utan att veta om det i förväg, att bara somna in, falla ihop. Det är allt jag vill.” Teo föll ihop över bordet, snörvlande. Arne gick ut i köket efter en flaska till och krossade sina sista stilnoct.

Innan vi dör, 19/24

Arne kom tillbaka från köket med en flaska whisky och sen drack de sig genom lager efter lager av den tunna fernissa som kallas god uppfostran. Ända ner till kärnan. De innersta lagren stavades sex, gud och Döden. Den bleka Döden som redan börjat knapra på Teo, som nafsat i sig en tumme här och en tanke där och nu vässade besticken inför det sista skrovmålet.

Mycket, men bra

Jag skulle ju berätta det roliga; en kortfilm jag gjort har blivit nominerad till Göteborgs Filmfestivals pris Startsladden. Det är stort! Idag gjorde jag en teveintervju, och jag var inte ens nervös. För nån dag sen en tidningsintervju, medan jag gick på skeppsholmen med vännen S plus hundar och ångbåtarna brölade i bakgrunden. Vad som blev av den intervjun kan man läsa här: http://sydsvenskan.se/nojen/article399051.ece

Och så julen, herregud, julen. Det snurrar på.

Innan vi dör, 18/24

Där satt de, två överblivna satar som inte ens verkade vara släkt, och tittade på det sönderrivna presentpappret till ljudet av det envist klingande änglaspelet.
”Fick du några bra julkappar då?” sa Teo för det kändes som att han borde säga nåt. Arne visade upp foton på barnbarn och en tröja som var så ful att de brast ut i skratt. Sen sa han ”God Jul, förresten” och räckte fram en bok till Teo. Skogsfursten. ”Jag fick två”, sa Arne och gick ut i köket. Teo studerade sin julklapp, den enda.

Innan vi dör 17/24

Det var som att det bara var han och Arne som existerade i rummet. Barnen började snegla på klockan, det fanns fler som väntade i dessa skilsmässotiders splittrade julfirande. Men de sneglade också på Teo.
”Vi ska söderut om du vill ha skjuts”, sa äldsta sonen.
”Eller så kan vi ringa efter en taxi” sa hans fru. Teo tittade på Arne som läste hans blick.
”Eller så kan du stanna här”, sa Arne.
Det tyckte barnen var en dålig idé, en mycket dålig idé. Men eftersom ingen av dem hade modet att säga det rakt ut förblev Arnes erbjudande oemotsagt.
”Tack”, sa Teo och den äldsta sonen smög in jaktgeväret under rocken när de gick.

Innan vi dör 16/24

Arne tittade på honom och sa ”Jag vet inte varför du tror att jag är din far men jag kan gissa att det kanske är din mamma som har sagt det?” Teo nickade. ”Om du bara visste hur mycket folk påstår om mig. Kanske vill hon inte säga vem din far är? Kanske sa hon att det var jag bara för att få dig att sluta fråga? Du får prata med henne igen”.
”Det går inte”, svarade Teo. ”Hon är död”. Arne la sin hand på Teos.
”Vad tråkigt att höra. Verkligen. Var det nyligen?”
”I somras”.

Innan vi dör 15/24

Teo tittade på Arne, liten och mörk, själv var han ljus, lång och bredaxlad. Fan också, tänk om det inte var han? Arne mötte hans blick. ”Varför tror du att jag är din far?”. Teo började gråta. Varma händer ledde honom till soffan, han fick en mugg med glögg, den lilla flickan gav honom en näsduk, klappade honom på handen och sa ”Såja, det blir bra sen”. Teo kunde inte sluta gråta. Ingenting klarade han av. Ingenting.

Innan vi dör 14/24

”Min mor hette Astrid Brandenburg. Hon blev gravid med mig när du våldtog henne vad dansbanan i Österbymo 1949”.
”Österby…vadå? Jag har aldrig ens varit i Östermoby eller vad det nu hette”. Luften gick ur Teo, han hade inte räknat med att Arne skulle neka.
”Jag har aldrig träffat nån Astrid, och aldrig våldtagit nån i hela mitt liv. ”
”Vad betyder våldtagit?”, frågade ett av barnen, en tös i femårsåldern. Teo tittade på henne. ”Det är nåt mycket, mycket hemskt. Mer behöver du inte veta” sa han och det värkte i honom av skuld. Det var inte så här han hade tänkt att det skulle bli.
”Dessutom var jag i USA nästan hela 1949”.

Innan vi dör 13/24

Gevärsspetsen darrade men han riktade den mot Arne. ”Ni vet inte vem han är”, sa han till barn och barnbarn.
”Det vet jag visst, han är min far” svarade äldsta sonen.
”Min också”, sa Teo och studerade allas chockade ansikten.
”Det är inte möjligt” sa Arne och studerade Teo. ”Hur skulle det gått till?”.

Innan vi dör 12/24

I vardagsrummet tindrade barnen och han kände ett hugg av dåligt samvete. Men han bet ihop. De vuxna tittade på varann, viskade ”Har du bokat nån…?”, ”Nej, har du?”. Teo stirrade på Arne. Där satt han alltså, mannen han skulle förgöra. Alla tittade på honom, då tog han fram jaktgeväret.

Innan vi dör 11/24

Så kom den då, Dagen Då Det Skulle Ske. Han smög runt Arnes hus hela förmiddagen, räknade in barnen och deras familjer. Sen väntade han till klockan var tre, då var han säker på att alla skulle vara samlade i samma rum. Portkoden hade han redan tagit reda på, genom att pudra alla knapparna med potatismjöl, vänta tills nån gick in och sen se vilka knappar som blivit vidrörda. Det tog ett tag att slå alla möjliga kombinationer men det gick. Han slängde upp säcken på axeln och ringde på dörren.

Innan vi dör 10/24

Tomtar har skägg, och Teo skaffade ett eget. Skägget kändes som ett skydd, en barriär mellan honom och världen. Han skulle spara det så länge han levde.

Innan vi dör 9/24

Lösningen kom helt oväntat via Arne. Det var en av de andra hundägarna som berättade att han hade jagat i helgen och genast stod planen klar i Teos huvud. Han följde efter mannen när han gick hem, skaffade en kofot och kom tillbaka när mannen var ute med hunden. Han bröt upp dörren så lätt så lätt (det här gamla husen har inte på något vis inbrottssäkra dörrar) och fann jaktgeväret i en hallgarderob. Utanför det lagstadgade låsta skåp som det skulle varit inuti. Ibland har man tur.

& ibland bryter helvetet löst

en helt vanlig dag när man ska hämta på skolan, och sonen skriker och vill inte nånting och blir som gele i hela kroppen och gråter, och springer och gömmer sig och slår mig och är arg och ledsen och mellan varven får jag höra att det varit en jobbig dag (precis vad jag behövde höra) och sonen gråter och är arg och vägrar allt och slåss och jag börjar nästan gråta, en annan mamma kommer och ser hela situationen och faller på knä framför mig, tar mig i famnen och viskar "ibland är det bara så" och jag börjar storgråta och allt är helt jävla surrealistiskt.

Bara för att de frångick ritualen att alltid gunga när jag kommer och ska hämta.

Så känslig för när saker inte är som de brukar är min son. Och jag kan inte sluta gråta.

Innan vi dör 8/24

Men hur skulle han få tag på vapnet? Till skillnad från knivar kan man inte köpa vapen i vilken affär som helst, nästan inte i nån affär. Och de som säljer vapen vill se vapenlicens och … det var tur att han var ute i god tid för det tog lite tid att lösa vapenfrågan.

Innan vi dör 7/24

Han funderade länge över om han skulle använda skjutvapen eller en kniv. En kniv är lättare att få tag på, men Teo tänkte sig att det var större risk att misslyckas med en kniv. Ett skjutvapen var liksom mindre fysiskt, han behöver inte ta i Arne för att skjuta honom, det tänkte han sig att han skulle bli tvungen att göra om han stack ner honom. Och kanske skulle nån hinna stoppa honom om han använde kniv. Nej, skjutvapen fick det bli.

Innan vi dör 6/24

Arne skulle inte vara på teve i år (det vara alltid den första frågan han fick av de andra hundägarna), han skulle fira hemma med familjen i sin lägenhet. Alla barnen och deras familjer skulle komma och så skulle de titta på kalle Anka tillsammans. Sen, läste Teo mellan raderna, skulle barnen åka vidare och kvällen skulle Arne tillbringa i ensamhet.

Sticker emellan med lite fulblogg

Ketchupeffekten gäller tydligen även bra saker, lyssna på det här:
Idag fick jag tillbaka på skatten, massa kronor.
Idag fick jag veta att ett projekt jag jobbar med har goda chanser att knoppa av sig i två nya ríktningar och jag är inbjuden att planera dem.
Och igår fick jag den bästa jobbnyheten ever, hemskt hemligt än så länge men senast den 14:e kan jag berätta. Nu har jag så mycket fjärilar i magen att jag inte kan jobba alls. Fast jag måste. Tjing!

Innan vi dör 5/24

Det var märkligt hur mycket information man kunde få bara av att lyssna på Arne när han pratade med andra hundägare. Han visste snart allt om Arnes hund (som hette Holger) men även om det han var mest intresserad av, Arnes planer för julen.

Innan vi dör 4/24

Arne hade en hund, det gjorde Teos jobb så mycket lättare. Ja, inte själva dödandet, det skulle komma senare, han ville inte slarva över det, för att det skulle få maximal effekt måste det planeras noga. Men själva kartläggandet av Arnes vanor, det blev lättare i och med hunden. Det var en portugisisk vattenhund. Inte för att Teo kunde se sånt, men han hörde Arne säga det till en annan hundägare.

Innan vi dör 3/24

Att ta reda på var Arne bodde var lättare än han hade trott. En av damtidningarna skrev att han bodde vid Karlaplan så Teo började handla på Fältöversten och det dröjde inte länge förrän han såg Arne i kön. Teo följde efter honom när han gick, han var inte rädd för att bli upptäckt, det var snöyra och alla – så även Arne – stirrade rätt ner i marken för att undvika att få snö i ansiktet.

Innan vi dör 2/24

Innan hon dog var de fast i sin krampaktiga ringdans, han skällde och hon föll undan, hon gnatade och han bet ifrån. Ändlöst. När hon äntligen, bara några minuter innan hon dog, gett honom den information han så länge bett om, skällt om, tjatat om, hade han trott att hennes död skulle vara en lättnad, men det kändes bara tomt. Kanske var det saknad, kanske blev tomheten i hans liv så mycket tydligare när han var ensam i den. Men detta tomma liv var han livrädd att förlora.

Men det skulle han göra, det fanns ingen återvändo nu. ”Inte ens ett mirakel…” hade läkaren sagt i andra änden av sitt rör. Teodor ville lämna nånting kvar, han ville göra nåt som förändrade världen. Han skulle hämnas. Hämnas sin mor, hämnas det hon utsatts för. Och samtidigt skulle han göra världen till en bättre plats. En plats utan Arne.

Innan vi dör 1/24

När läkaren sa att cancern hade spritt sig till både lever och lungor, och att all fortsatt behandling var meningslös hände det något märkligt med Teodors syn. Det var som att han såg läkaren genom ett rör. Långt där borta, i andra änden på röret, satt läkaren som en liten prick. Hans mun rörde sig men Teodor hörde inte längre vad han sa. Det var som att de ord han redan yttrat uppfyllde allt rum som fanns, uppfyllde hela Teodors sinne. Mer fick inte plats.

Han gick hem. Hem till huset där han bott ända sen han föddes. Huset som morfars far byggde för så länge sen. Hur skulle huset klara sig utan honom? Skulle de rödmålade väggarna stå kvar, skulle taket snällt ligga på sin plats när han inte längre visades under det? När ingen ur släkten Brandenburg fanns där för att fylla det med minnen och rörelser?

Det gick inte att begripa. Döendet, det kunde han begripa och det skrämde honom från vettet. Smärtan, utsöndringarna, beroendet av andras välvilja. Den andra delen var vad som hände sen. Det var det som inte gick att begripa. Blev det bara svart eller fanns nåt annat? Skulle han träffa mor igen? Han både hoppades och inte hoppades.