Innan hon dog var de fast i sin krampaktiga ringdans, han skällde och hon föll undan, hon gnatade och han bet ifrån. Ändlöst. När hon äntligen, bara några minuter innan hon dog, gett honom den information han så länge bett om, skällt om, tjatat om, hade han trott att hennes död skulle vara en lättnad, men det kändes bara tomt. Kanske var det saknad, kanske blev tomheten i hans liv så mycket tydligare när han var ensam i den. Men detta tomma liv var han livrädd att förlora.
Men det skulle han göra, det fanns ingen återvändo nu. ”Inte ens ett mirakel…” hade läkaren sagt i andra änden av sitt rör. Teodor ville lämna nånting kvar, han ville göra nåt som förändrade världen. Han skulle hämnas. Hämnas sin mor, hämnas det hon utsatts för. Och samtidigt skulle han göra världen till en bättre plats. En plats utan Arne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
spännande!
Skicka en kommentar