Det var som att det bara var han och Arne som existerade i rummet. Barnen började snegla på klockan, det fanns fler som väntade i dessa skilsmässotiders splittrade julfirande. Men de sneglade också på Teo.
”Vi ska söderut om du vill ha skjuts”, sa äldsta sonen.
”Eller så kan vi ringa efter en taxi” sa hans fru. Teo tittade på Arne som läste hans blick.
”Eller så kan du stanna här”, sa Arne.
Det tyckte barnen var en dålig idé, en mycket dålig idé. Men eftersom ingen av dem hade modet att säga det rakt ut förblev Arnes erbjudande oemotsagt.
”Tack”, sa Teo och den äldsta sonen smög in jaktgeväret under rocken när de gick.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar